Kolar-Anders berättar om kolarkojor

Kolar-Anders Ålund arbetade som kolardräng i Jämtland på 1940-talet. Så här berättar han om sin egen koja i Pixbo utanför Göteborg...

Min koja var byggd på samma enkla sätt som skogsarbetarna från Bergslagen och uppåt landet byggde sina kojor förr. Det första de måste göra när de kom till en ny trakt var att snabbt bygga sig en bostad. Två vana skogsarbetare kunde få upp sin koja på en dag. Den behövde vara inflyttningsklar till kvällen för att de skulle kunna ha någonstans att övernatta.

Så gott som allt material togs på platsen, ty ofta var det lång väg att gå i väglöst land. Spik användes sparsamt eftersom den var dyr och tung att bära. Hade man ett grovt plåtrör till skorstenen var det bra, annars byggdes den upp av gråsten. Brädor förekom sparsamt eftersom byggarna också skulle bära med sig proviant och sin egen utrustning. Ursprungligen hade kojorna tag av näver och torv, men på senare tid användes också tjärpapp. Så fort väggarna stybbats med jord var kojan dragfri.

Kojorna behövde bara hålla en säsong men oftast höll de i förvånansvärt många år. De var då en god tillgång för fiskare, jägare och intresserade för raster eller övernattningar. Enligt vildmarkens oskrivna lagar var besökarna aktsamma om kojorna eftersom de stod öppna för alla. Man såg alltid till att det fanns ny torr ved till exempel så att den som kom efter också kunde göra sig en värmande brasa.

/Kolar-Anders